torsdag 27/9
idag grät jag. för första gången sen jag kom till M.-familjen. jag som inte skulle gråta, inte skulle ha hemlängtan.
det är nog inte hem jag längtar. själva platsen. för jag älskar det här. men människorna. och tryggheten. känslan av att vara hemma å inte behöva skämmas för nått man gör, eller oroa sej för att göra fel. jag har inte nått den känslan här än, men jag känner att jag kommer närmare den hela tiden. och jag tror jag smälter in å anpassar mej rätt bra. det känns som ja vart här minst 2 månader, å att det var typ en månad sen jag sa det sist, inte en vecka.
wow, tre veckor. det kommer bli ett långt år. inget negativt med det. jag vet att jag kommer sakna det här grymt mkt när jag åker. men om jag känner mej så hemma som jag faktiskt gör, även om jag inte har ''känslan'' än, på tre veckor, kommer det att va helt fantastiskt när jag väl slår mej till ro, när allt inte är så nytt på samma sätt längre.
Nu om Dylan, det jag lovade igår att berätta.han är så grymt söt mot mej. kramar mej massor, å igår efter skolan höll han my (<------oj, ja skrev my!! :O) min hand å va typ allmänt mysig å fråga om ja hade nån kille. lite senare, han ba: ja kan va din kille? ja ba: ofta du är seriös? han ba: ja. å så såg han helt seriös ut. å ja ba: nej, du är inte seriös. han ba: jo. ja ba: oj, men ja känner dej inte lagom bra. så vi bestämde att lära känna varandra bättre.
ja, ja vet, ja håller på å börja gilla honom fast jag inte skulle det. varför gör jag alltid så? ajja, vi får se hur det går?
måste sova nu..
ps spanskan gick bra ;)
PUSS!
